Mitt liv som Catty

Jag har aldrig haft särskilt mycket tur i spel eller tävlingar. Jag brukar nästan alltid gå hem utan vinst. Jag har heller aldrig haft den där drivkraften att nå allt det där jag drömmer om. Jag har accepterat det faktum att jag är en uppskjutare. Min eviga irriterande tanke är "Jag måste få ordning på allt annat i mitt liv först, sen kan jag koncentrera mig på att nå mina mål". Det kan tänkas vara ett destruktivt tankemönster, eftersom man lever sitt liv varje dag. Livet är nu, idag! Inte imorgon, inte en vecka framåt eller ens 10 år framåt. Det är nu!

Hur når man någonsin sina mål om man fortsätter att skjuta upp dem? Svaret är ju ganska uppenbart. Man når dem helt enkelt inte.

Det här är någonting, som jag tror, många behöver arbeta på, inte bara jag. Att vara i nuet men ändå ha ett öga på framtiden och samtidigt lära sig av sitt förflutna. Det är där man måste hitta en balans. Det är idag du ska ta ett steg framåt mot vad det än är för mål du har. Inte vänta till imorgon. Framtiden är i nuet!


Att vara i nuet är att ta det där steget. Att ha ett öga på framtiden är att sätta upp rimliga mål. Att lära sig av sitt förflutna är att minnas.

Det är inte lätt. Och man gör misstag på vägen. Man är inte mer än en människa. Men är det värt att skjuta fram sitt liv med tanken: "Jag tar tag i det imorgon istället, idag har jag annat att tänka på". När ska man börja tänka på sig själv och sina mål? Man kan ju faktiskt göra två saker samtidigt. Ta hand om andra samtidigt som man tar hand om sig själv. Man kan genomföra alla sina måsten men ändå ha tid över till att göra det som man själv tycker är viktigt och kul. Dygnet har 24 timmar. Veckan har 168 timmar. Året har 8760 timmar. 1 timme om dagen räcker till att koncentrera sig på det DU VILL koncentrera dig på. Det handlar om att ta sig tid.

Alla måsten blir inte lika tråkiga och långsamma när man har den där timmen att se fram emot. Det är värt allt slit!

Det är en tankeställare till mig själv och säkert till många fler som finns där ute i världen och kämpar och som också skjuter upp sina mål så att man inte längre kan se dem.

Kanske är det rädsla för att misslyckas, rädsla för att ta det där steget ut i det läskiga okända? Oavsett vad det är så är hinder till för att övervinnas!

Har känt mig väldigt skör och ledsen idag. Gått runt med gråten i halsen hela dagen idag. Jag kan dock inte förklara varför. Tankspridd i min egen lilla värld har jag varit idag också. Men det går över.

Det är sjukt hur svårt det är att skriva en självbiografi. Det borde inte vara det. Man behöver inte göra någon direkt ansträngande research, bara gräva i minnet lite. Fast det kan ju vara jobbigt, beroende på vad man varit med om.

Jag har iallafall fastnat. Ska försöka gräva mig fram så fort som möjligt.

Just nu sitter jag och lyssnar på Mando Diao's skiva Give me fire. Sjukt bra!

Jag var ute och mötte Jenny idag. Hon hade snott med sig min tröja av misstag när hon åkte till Stockholm över nyåret. Så jag skulle få tillbaka den. När hon och hennes sambo hade blivit hämtade av hennes pappa tänkte jag att jag skulle ta spårvagnen upp till stan igen. Tvåans spårvagn. Den som går den långa vägen upp till stan. Jag hade kunnat vänta 2 minuter på treans spårvagn men jag kände att jag ville ta det lugnt och bara sitta still en längre stund. Det är mycket lugnare och mer fridfullt på tvåans spårvagn. Alla som åker med trean verkar bara ha bråttom och stressar upp sig i onödan. Jag har fått stressa tillräckligt. Därför var tvåans spårvagn perfekt avkoppling en liten stund innan jag tog tag i dagens handlande på Ica mitt i stadens centrum. När jag stod nere vid resecentrum och väntade på spårvagnen kände jag en stor sorg och utmattning i kroppen. Var tog min lycka vägen? Den försvann definitivt med det gamla året. När jag satt där på spårvagnen kände jag mig lite tillfreds med att bara vara. Att bara sitta där och titta ut på Norrköping som svischade förbi.

På tisdag kommer älsklingen hem och är hemma tre veckor. Lyckan kanske kommer och hälsar på då. Om ändå för en liten stund?

Humörsvängningar. Ena sekunden mår jag skit. Andra sekunden är jag den gladaste på hela planeten. What to do about this?

Dagen innan julafton har alltid inneburit stress för mig. Sista-minuten-julklappar ska handlas, det som fattas av julmaten ska handlas, det ska städas, diskas, bytas julklappar med dem man inte ska fira jul med, julmaten ska förberedas (det som går att förbereda en dag innan)... Ska det verkligen vara så dagen innan? Fast å andra sidan kan man ju ta det väldigt lugnt på själva julafton sen.

Det var så länge sen jag var så här glad sist. Det känns nästan som om jag går på moln. Imorgon, då jävlar, ska jag fortsätta att vara glad!

Men nu är det dags att sova!

Godnatt!

Vad sjutton har hänt med mig och mitt skrivande egentligen? Det händer ju ingenting här på min blogg! Dagarna släpar sig förbi samtidigt som dom flyger förbi. Jag känner mig stressad nästan hela tiden och har jättesvårt att koppla av. Jag har ingenting att göra om dagarna, vilket stressar mig, och när jag väl får någonting att göra så blir jag extremt stressad för det. Jag känner mig lite kluven. Jag vet liksom inte hur jag ska gå vidare och bli HELT lycklig. För lite lycklig är jag. Men inte helt och hållet. Vilken av mina drömmar ska jag följa?

...nypressad apelsinjuice och mörk choklad tillsammans.
...att bada skumbad mitt i natten.
...second hand, både kläder och prylar.
...historia.
...katter.
...glitter och glamour.
...50-tals mode.
...varm choklad med vispad grädde.
...läppstift i starka färger, som rött och rosa.

Sen finns det en hel del andra saker som Nina tycker om men det får räcka så här idag.

Varför känner jag mig så ignorerad?

Jag sitter här i min ensamhet och känner hur tiden rinner ifrån mig. Utanför fönstret finns staden där människorna skyndar förbi alla skyltfönster utan att titta på de stackars ensamma skyltdockorna som står där uppklädda för dem. Och här sitter jag. Jag känner mig som en ensam skyltdocka i hopp om att någon ska stanna till och titta på mig, ge mig en blick.

Medan mörkret faller utanför och katterna sover ihopkurade på sängen försöker jag skaka av mig de här känslorna.

Känslan av att vara lämnad ensam i mörkret.

Känslan av att vara ignorerad.

Känslan av misslyckande.

Varför känner jag mig så ignorerad?