Mitt liv som Catty

Den senaste tiden har varit en ganska jobbig period för mig. På 8 månader har jag hunnit vara riktigt sjuk TRE gånger och mellan dessa gånger har jag varit hängig och väldigt trött. Jag har haft ont i magen och mått illa fram och tillbaka och jag har haft humörsvängningar som drivit både mig och älsklingen till vansinne. Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel på mig. Jag är känslig för allt, gråter för ingenting, brusar upp för minsta lilla för att sedan gråta igen. De gånger jag har hittat ett mellanting har jag bara känt mig nere men ändå byggt upp en sorts fasad där jag ler och skrattar fast jag egentligen inte mår bra.

Jag sover på alldeles för många timmar på dygnet. Jag kan ha sovit en hel natt för att sedan sova 3-4 timmar på dagen ändå. Och jag är trött konstant. Inte så där seg-trött som man kan vara när man sovit för mycket. Men så där "jag-kan-verkligen-inte-hålla-ögonen-öppna"-trött.

Jag äter dåligt också. 1-2 gånger om dagen max. Det händer ofta att det bara blir en gång. Jag äter ingen frukost och sen går jag hela dagen utan mat. Jag har ingen aptit. Det känns inte bra. Sen, sent på kvällen, skriker magen efter mat och då nästan hetsäter jag. Jag går hela dagen med dåligt samvete för att jag inte äter. Och när jag väl äter så som jag gör, får jag dåligt samvete för det. Jag har hamnat i en ond cirkel, en karusell som inte vill stanna och släppa av mig. Och jag avskyr karuseller som snurrar.

Det är egentligen inte så konstigt att jag blir lätt sjuk. Och jag VET att jag måste börja äta ordentligt för att bygga upp mitt immunförsvar igen. Men vad gör man om man verkligen inte har någon aptit? VARFÖR har jag ingen aptit? Det måste ju finnas någon orsak till det. Men VAD? Det driver mig till vansinne att inte kunna svara på det. Det är ett problem som måste lösas. Men för att kunna lösa problemet måste jag veta vad problemet är för att jag ska kunna börja bearbeta det.

Det är jättesvårt för mig att skapa rutiner. Jag kan bestämma en dag att "NU FÅR DET VARA NOG!" och så är jag duktig...en hel dag. Sen är jag tillbaka i gamla mönster igen. Och det är de gamla mönstrena jag vill skjuta undan och glömma så att jag kan börja om på nytt.

Det känns så svårt. Allting. Det är ett sorts självdestruktivt beteende. Jag skadar min kropp. Och just nu ser jag inget slut på det.