Mitt liv som Catty

I flera månader nu, kanske år, har jag varit orolig för mig själv någonstans i bakhuvudet. Men jag visste att det här skulle hända en dag. Inte medvetet kanske. Men nu när jag sitter i den här situationen känns det som att det är det här ödet jag valt åt mig själv. Det är ingenting som jag kan säga att jag är stolt över. Det är mitt självdestruktiva beteende som har lett mig hit. Den dåliga maten, den dåliga sömnen och alla dagar jag bara suttit och stirrat in i väggen när jag faktiskt hade kunnat ta tag i saken och förebygga det här. Jag skrämmer mig själv. Det är inte normalt att gå upp på morgonen och kräkas det första man gör innan man äter sin frukost för att sedan en timma senare NÄSTAN kräkas upp det man ätit. Eftersom kräkas är det mest obehagliga jag vet så håller jag det inne tills det tvingar ut sig själv. (Äckligt, jag vet! Men jag behöver berätta om det för att förstå vad som är fel på mig). För att slippa kräkas låter jag bli att äta tills jag är så hungrig att jag måste göra det. Och det förstår jag ju att det inte heller är bra. Det känns som att jag faller ner i en grop med kvicksand och kämpar för mitt liv.