Ren och plågsam ensamhet.

Var tar tiden vägen? Den går sakta men ändå snabbt framåt och varje kväll känner jag att jag inte gjort någonting minnesvärt eller nyttigt under dagen. Det som jag är rädd för mest har jag nu hamnat i. Ensamhet. Ren och plågsam ensamhet. Det var inte det här jag planerade när jag slutade gymnasiet. Det var inte meningen att jag skulle sitta veckovis, dag ut och dag in helt ensam. Klockan tickar och jag vet fortfarande inte hur jag ska ta mig ur det här.
 1       Kära dagbok       2009-11-12   23:31:03
Victoria säger:

Jag förstår var du menar. Du sitter ju i en helt annan situation än jag gör. Går man i skola, eller jobbar eller på annat sätt kommer i kontakt med människor till vardags har man så mycket gratis. Som du säger måste man ju börja någonstans, man kan inte bara haffa vem som helst på gatan.



Sen har både du och jag speciella situationer iom att vi har pojkvänner som jobbar på sjön. Tack vare det är vi mer ensamma än vi skulle varit om de hade jobbat i land.



Före det fanns internet och telefoner kunde man hälsa på hos människor man känner utan att boka tid först. Men idag förväntas det av en att man bestämmer tid, man uppfattas ofta som påträngande om man bara plingar på utan att höra av sig före.



Kanske finns det någon i kören som du kan ta en fika med? När du hittar och kommer in på den utbildning du vill gå och får en klass igen, eller hittar ett jobb du trivs med, så kommer det kännas betydligt mindre ensamt :)

 2009-11-13     08:51:45     http://stjarnstund.blogg.se/
Namn:


E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:

        Kom ihåg mig?
Home
Kategorier
Arkiv
Länkar
Rss