Mitt liv som Catty

Jag blir knäpp av det här! Att sitta ensam hemma när min sjöman är och arbetar. Det är nästan som om världen står still då. Ingenting går framåt. Jag hasar mig fram som en zombie som inte vet vad den vill. Mina katter förgyller dagen. Men det räcker inte. Jag mår nästan dåligt av det här. Och jag vet inte vad jag ska göra för att må bättre. Jag känner inte för att äta men tvingar mig själv att göra det åtminstone en gång om dagen. Och mina vänner har aldrig tid att komma på besök känns det som. Men jag ska egentligen inte vara ledsen för det. Det är bra att dom har sina egna liv istället för att springa till min räddning så fort jag mår dåligt eller är sällskapssjuk. Det känns som om jag tappar kontakten med alla. Och jag har inte så många vänner. Tappar jag kontakten med dem så har jag inga. Nu känns det som om det är här meningslöst dravel bara. För jag har ju faktiskt vänner. Men inga som har möjlighet att umgås med mig. Inga som jag har pratat om viktiga saker med på evigheter. Det är någonting jag saknar. Att kunna prata om allt mellan himmel och jord med mina närmaste vänner. Ansikte mot ansikte. Inte via telefon. Och kanske gråta en skvätt för livets alla orättvisor men sedan få höra att man faktiskt betyder någonting för någon annan. Att man inte ska gå och tyna bort.

Jag känner mig så ensam just nu.