Söndag
Här sitter man framför datorn, mitt i natten och bloggar om en relativt händelselös söndag. Jag var på loppmarknad med mina föräldrar i förmiddags och hittade 3 DVD-filmer som mamma var snäll nog att köpa till mig. Blonde and Blonder, Om en pojke och Stardust. På eftermiddagen var det dags för tvättstuga. Jag hade inte så mycket att tvätta men tre maskiner blev det iallafall.
Jag har haft hela dagen på mig att fundera på saker och ting och emellanåt har jag varit lite smått ledsen. Eller deprimerad eller nere. Det finns så många ord för en sinnesstämning som får en att känna sig värdelös, ful, utskrattad och uttittad, ja allt negativt. Det slog mig att det har hänt mer än en gång den här veckan att tjejer/kvinnor på stan har stirrat, viskat, pekat, skrattat och stirrat ännu mer. Och det känns som om jag inte vill gå ut utanför dörren längre. Iallafall inte till sådana ställen där det finns folk, som på Drottninggatan eller affären. Men jag tvingar mig själv för jag kan inte låsa in mig i lägenheten och vara folkskygg. Men det är svårt. Jag är så missnöjd med mig själv och framför allt är jag missnöjd med min kropp att det ständigt gror en klump i halsen som får mig att må illa eller börja gråta. Jag har kämpat, misslyckats, kämpat igen och fallit tillbaka och ibland känns det som om jag inte har någon ork kvar. Jag vet att jag inte borde ge upp. De som går runt och påstår att gå ner i vikt är lätt har FEL! För det är inte lätt. Det är inte bara att ändra om sina vanor. Det är inte bara att gå ut och röra på sig. Speciellt inte när lederna värker ständigt att man bara vill lägga sig ner och sova bort smärtan. Jag försöker och jag har försökt länge. Och vid ett flertal tillfällen har jag faktiskt varit övertygad om att jag kommer att klara det men sen är det alltid någon eller någonting som drar ner mig till verkligheten igen. Men sen är det nog bara jag som tillåter mig själv att bli dragen nedåt igen.
Orden blandas i mitt huvud just nu. Jag kan inte komma på någonting mer som jag vill ha sagt. Jag vill bara förändra mig själv nu. Men har jag tålamod till att göra det?
Jag har haft hela dagen på mig att fundera på saker och ting och emellanåt har jag varit lite smått ledsen. Eller deprimerad eller nere. Det finns så många ord för en sinnesstämning som får en att känna sig värdelös, ful, utskrattad och uttittad, ja allt negativt. Det slog mig att det har hänt mer än en gång den här veckan att tjejer/kvinnor på stan har stirrat, viskat, pekat, skrattat och stirrat ännu mer. Och det känns som om jag inte vill gå ut utanför dörren längre. Iallafall inte till sådana ställen där det finns folk, som på Drottninggatan eller affären. Men jag tvingar mig själv för jag kan inte låsa in mig i lägenheten och vara folkskygg. Men det är svårt. Jag är så missnöjd med mig själv och framför allt är jag missnöjd med min kropp att det ständigt gror en klump i halsen som får mig att må illa eller börja gråta. Jag har kämpat, misslyckats, kämpat igen och fallit tillbaka och ibland känns det som om jag inte har någon ork kvar. Jag vet att jag inte borde ge upp. De som går runt och påstår att gå ner i vikt är lätt har FEL! För det är inte lätt. Det är inte bara att ändra om sina vanor. Det är inte bara att gå ut och röra på sig. Speciellt inte när lederna värker ständigt att man bara vill lägga sig ner och sova bort smärtan. Jag försöker och jag har försökt länge. Och vid ett flertal tillfällen har jag faktiskt varit övertygad om att jag kommer att klara det men sen är det alltid någon eller någonting som drar ner mig till verkligheten igen. Men sen är det nog bara jag som tillåter mig själv att bli dragen nedåt igen.
Orden blandas i mitt huvud just nu. Jag kan inte komma på någonting mer som jag vill ha sagt. Jag vill bara förändra mig själv nu. Men har jag tålamod till att göra det?
2
Kära dagbok
Victoria säger:
Det kanske är så att just eftersom du är missnöjd med din kropp, så känns det som att folk stirrar och viskar om dig fast det kanske inte handlar om dig egentligen. Eller så kanske de säger något positivt om dig, fast du tänker direkt att det är något negativt. Det kan bli lite som en ond cirkel.
Ge inte upp! Fortsätt med promenader med din kompis i telefon och belöna dig med ett fotbad efteråt :) Ta på dig kläder du gillar och sminka dig extra fint efter promenaden så att du känner dig fin. Sätt upp små mål och ta en dag i taget. Och skulle du känna att folk stirrar och viskar, låt det vara din drivkraft.. tänk att du allt ska visa dem :)
Anonym säger:
Victoria har redan skrivit allt jag skulle skriva.
2009-06-30
13:56:43
